av Arun Dohle
Man möter många utmaningar under ett sökande. Alla behöver de klaras av.
1) Kulturella och språkliga barriärer. De flesta av oss adopterade pratar inte hindi eller något annat indiskt språk.
2) Man försöker ofta tjäna pengar på oss. Jag möter detta fortfarande, varje gång jag ska hyra en bil så ska jag betala överpris.
3) Man behöver ha bra hjälp på plats. Personen som hjälper till måste vara insatt i hur adoptionsprocessen fungerar för att kunna förstå händelseförloppet. Det är väsentligt för sökandet.
4) Personen som hjälper till måste kunna hantera myndigheter såsom Polisen, statliga departement och adoptionsbyråer. Han/hon får inte acceptera ett Nej eller ge upp vid första motgång.
5) Att hitta de rätta, pålitliga och kompetenta personerna på plats är den största utmaningen.
6) I Indien skrivs inte adresser som vi är vana vid i västvärlden. De utgörs ofta av riktmärken snarare än nummer och riktmärken (som butiker) kan förändras. Om det finns en adress är risken stor att det är en gammal adress. Dessutom, människor kan ha flyttat. Ibland har de avlidit. Spåret tar slut.
7) Vi kan inte bara knacka på dörren hos en kvinna som vid tiden för vår födsel var en stigmatiserad ogift mor och som nu kanske har make och barn. Knappt någon känner till vår existens. Sökandet måste hanteras med yttersta respekt för moderns nuvarande situation. Vi är mycket varsamma och diskreta. Vår erfarenhet och kompetens finns där ifall något skulle gå fel. Vi kan faktiskt hantera situationen.
Jag anser att sökanden som involverar en ogift mor endast ska skötas av en utbildad indisk socialarbetare med magisterexamen. Inga privatdetektiver, inga journalister, inte första bästa person som vill hjäpa till.
Jag kan inte sköta ett sökande på egen hand, även om jag har spenderat mycket tid i Indien. Precis som alla ni så behöver jag hjälp av en lokal expert. Lyckligtvis har vi en av de bästa i Indien hos oss – Anjali Pawar, utbildad socialarbetare och jurist med erfarenhet av att ha hittat 40 mödrar.
8) Våra adoptioner var inte adoptioner. Enligt indisk lag adopterades vi inte lagligt, vi placerades i förmyndarskap hos främlingar. Vi fördes sedan utomlands och adopterades till ett annat land.
9) Många adopterade har varken sitt äkta födelsebevis eller själva avståendedokumentet. De flesta har bara ett skriftligt intyg från barnhemmet med födelsedatum och övergivandedatum samt domstolsbeslutet vilket inte ger några detaljer om föräldrarna.
10) Övergivandedokumentet som ska innehålla moderns namn och adress finns inte bland de indiska domstolshandlingarna, inte heller hos adoptivföräldrarna, CARA (som bildades först 1995), adoptionsbyrån eller myndigheterna i det mottagande landet. Vår ursprungliga identitet har faktiskt raderats.
11) Barnhemmen är vanligtvis inte samarbetsvilliga. De kanske lämnar ut ett förnamn, kanske ett efternamn, religionstillhörighet och området – om du har tur. De visar dig sällan alla dokument de har. De flesta vet inte ens vilka dokument de måste spara.
12) Barnhemmen och adoptionsbyråerna har varken erfarenhet, intresse eller kompetens att sköta sökanden. Och med tanke på att de flesta av dem varit involverade i olagliga adoptioner så skulle det innebära en intressekonflikt för dem att blanda sig i sökanden.
13) Adoptionsbyråerna anser att vuxna adopterades sökande gör att ogifta mödrar inte vågar lämna in sina barn för adoption. Adoptionsbyråerna hävdar att om barnen inte lämnas in så skulle de bokstavligen slängas på soptippen. Därför har de sällan något intresse av att hjälpa adopterade.
14) Om adoptionsbyrån faktiskt gjort något fel i adoptionsprocessen så vill man definitivt inte att det ska komma ut.
15) Den indiska regeringen har varken budget, motivation eller erfarenhet av att sköta sökanden.
