Arun Dohle: Grundarens sökning

14 år gammal
Första gången jag på allvar ville åka till Indien var jag 14, men det var först när jag gått ut skolan 1993 som jag åkte till Indien i tre månader för att söka efter mina föräldrar.
Jag åkte till mitt barnhem, Mahila Seva Gram, där jag fick höra att det inte fanns några handlingar. Den enda information jag fick kom från sjukhusets journaler med uppgifter om registreringen av min födsel och min mammas namn. Men adressen som stod var barnhemmets!Vad kunde jag göra? Indien var ett nytt land för mig, och jag kände varken till kulturen eller språket.Första resan till Indien
1996 reste jag till Indien igen med min dåvarande partner, men att söka och samtidigt vara på semester var rastlöst. Det gick helt enkelt inte.
Jag gick ut på nätet
1999 fick jag min första dator med internet och började söka efter allt jag kunde hitta om adoption. Till slut hittade jag Peter F. Dodds och Bastard Nation. Det hjälpte mig att återskapa adoptionsprocessen tillräckligt för att förstå att min överlåtelsehandling måste finnas någonstans vid Bombay High Court.
Men jag bodde fortfarande i Tyskland och hade inget sätt att få tillgång till handlingar i Indien. Som vuxen adopterad togs jag först väl emot i adoptionsvärlden – eller snarare i det som bättre kan kallas ”adoptivföräldradominerade grupper”.Jag insåg snabbt att något var fel. De sa att det var omöjligt att söka i Indien, att jag skulle såra min mamma, att hon nu var lyckligt gift. Jag fick höra att det inte skulle finnas några handlingar i Indien, att det inte fanns någon rättsstat och att jag aldrig skulle kunna övervinna dessa hinder.Det gjorde mig bara ännu mer beslutsam, tills jag till slut kastades ut ur stödgrupperna för att jag envisades med att fortsätta söka.Jag gick ut på nätet
2001 blev längtan efter att hitta mina ursprungliga familjerötter outhärdlig. Jag var då egenföretagande finansiell rådgivare inom försäljning och van vid långa arbetsdagar; ibland kom jag hem först efter midnatt. Men frustrationen över att inte komma framåt började påverka min psykiska och fysiska hälsa, och det gick ut över arbetet.Jag började gå i terapi och insåg snabbt att jag hade begravt mina känslor i sju år. När terapeuten sa till mig: ”Du kanske borde söka efter din mamma”, visste jag att jag måste byta riktning.Jag förstod att min mamma troligen var ogift när jag föddes, med det sociala stigma det innebar, och att hon nu troligen var gift. Barnhemmet kunde väl ändå kontakta henne diskret? Om hon inte ville ha något med mig att göra skulle jag acceptera det.Jag var glad över att vara adopterad och hade en underbar barndom med de bästa adoptivföräldrar jag kunde önska mig, men det fanns en gnagande känsla av att något var fel. Jag började sätta mig in i barnhandel och skandalerna kring köp och försäljning av barn inom adoptionssektorn.En tysk adoptivmamma berättade att hennes äldsta adoptivbarn hade hört att hennes mamma fortfarande levde och hade lovat att hämta henne – men i papperen stod det att mamman var död! Och det kom från Moder Teresas organisation, Missionaries of Charity, som jag som barn stolt hade skrutit om att de hade räddat mig.Samtidigt diskuterade jag med adoptivföräldrar i e-postgrupper och Yahoo-grupper som tyska ”Adoptionsforum” hos ICHILD och med den amerikanska adoptionsvärlden, som ordnade heritage camps och hedrade de adopterades ursprung.Det stod i skarp kontrast till hur jag hade vuxit upp: trots mina adoptivföräldrars välmenande försök att introducera mig för min ursprungskultur avvisade jag den. Jag ville hellre vara ett vitt tyskt barn och förbannade det bruna ansiktet i spegeln.Jag blir aktivist för adopterades rättigheter
Senare samma år, 2001, reste jag till Indien med målet att lösa fallet på sex veckor. Inga problem, tänkte jag, för en framgångsrik affärsman som jag. Och nu, nästan två decennier senare, står många frågor fortfarande obesvarade. Drivkraften att se bortom min egen adoption kom faktiskt från motståndet från adoptivföräldrar och personal på adoptionsorganisationer, som blev defensiva, till och med aggressiva, när jag började ställa för många frågor.När jag sökte hjälp för att få svar möttes jag av en mur av motstånd från adoptivföräldrar som förnekade att det fanns några problem med adoption. Till och med mitt eget barnhem, som var vänligt mot mig personligen, påstod att de inte kunde hjälpa till. Senare insåg jag att de medvetet hade gett mig felaktiga uppgifter under min sökning.Först när jag träffade barnrättsaktivisten Gita Ramaswamy – en ledande kraft i kampanjen mot försäljningen av barn från lambadasamhället i Andhra Pradesh – förstod jag hur mina rättigheter förvägrades mig. Hon sa till mig: ”Arun, efter att du har letat så länge efter lagen: det här är ’lagen’, och där står det att dina adoptivföräldrar har RÄTT att veta vem din mamma är.”Jag hade i åratal sprungit från den ena instansen till den andra utan att inse att alla etablerade aktörer i adoptionsvärlden som jag sökt hjälp hos gav mig en helt falsk bild. Gita Ramaswamy fick mig att tro att lagen faktiskt var på min sida och att det trots allt skulle gå att hitta mina indiska familjerötter. Och inte bara det: hon var fast besluten att hjälpa mig!Att alliera mig med aktivisterna i Andhra Pradesh gav mig inga vänner i adoptionsvärlden. Med deras kampanj för att avslöja institutionell barnhandel, ända upp till Indiens högsta domstol, skaffade vi oss många fiender. Men det var Gita som öppnade mitt eget land för mig. Hon kopplade ihop mig med rätt personer, och till slut kunde jag göra en brottsanmälan mot mitt barnhem för att de undanhållit mina adoptionshandlingar.
